5.6 Sitter det i håret?
Mitt hår i olika åldrar.
Vad har du för relation till ditt hår? Är du nöjd med det? Eller missnöjd? Pratar du om dåliga hårdagar? Skäms du över utväxterna som kommer efter bara någon vecka på ditt färgade eller slingade hår? Strävar du efter en kalufs utan minsta vitt strå?
Jag har färgat och slingat håret i hela mitt vuxna liv. När jag började handlade det inte om att dölja något grått, mer om att göra något roligare med håret. Jag har haft alla möjliga färger. En period såg jag ut som en FN-soldat efter tjänstgöring i ett sydligt land, nästan stubbat och blekt. En annan period, runt 30 gillade jag att leka rödhårig och använde henna.
Mitt hår har varit fyllt av kemikalier och slingorna har haft alla möjliga färger. Från rosa till svart. Jag ville se presentabel ut. Jag ville vara snygg i håret.
När jag var runt 50 blev håret som svinto när jag tvättat det, som ett stort hårtrassel. Jag fick börja använda balsam vid varje tvätt och bara några få balsam lyckades göra håret mjukt. Sedan slutade jag med schampo och gick över till att bara använda balsam.
I mitten av 2010-talet kändes det som att mitt hår fått nog av kemikalier. Jag gick under några år hos frisörer som använda ekologiska växtbaserade färger och håret började få tillbaka sin glans och trasslet var mest ett minne.
Sedan slutade jag färga håret. Det var som att jag var nyfiken på hur håret verkligen såg ut. Och nu lever jag med mitt hår i olika vita och råttfärgade nyanser.
Jag är glad över att jag fattade det beslutet. Men jag ångrar inte att jag under så lång tid gick regelbundet till min frisör och njöt av att vara ompysslad. Det var både roligt, härligt - och dyrt - att färga bort det vita.
Det jag tycker är både lite märkligt och mycket intressant är att vi förväntas att dölja att vi börjar bli gråhåriga. Ibland tror jag att det gråa håret för många är sinnebilden för åldrande. Genom att färga håret kan vi titta oss i spegeln och för en stund skruva tiden tillbaka.
Om du tillhör dem som väljer att dölja det gråa, så gör det om det känns bra. Det jag vill uppmuntra dig till är att reflektera över varför du gör det. Vad uppnår vi med att färga håret? Vad slipper vi känna?
Jag möter kvinnor som verkligen menar att det är slappt att inte färga håret. Alltså kvinnor som dömer andra kvinnor för att de slutat färga håret. Då är det lätt att fundera på: Vad ligger bakom det där dömandet, den kritiken? Vad händer om den dömande kvinnan tittar sig i spegeln? Kan det vara hennes egen rädsla för åldrande, som gör att hon säger ”fortsätt färga håret”?
Jag ser också artiklar om modiga kvinnor som vågar bryta tabut och slutar färga håret. De kan bli våra förebilder och det är bra. Fast samtidigt lite knäppt. Jag menar, blir jag hjälte bara för att jag låter bli att följa de kvinnoideal som råder?
1. Färgar du håret? Varför/inte?
2. Hur ser du på andra kvinnor som färgar håret?
3. Hur ser du på andra kvinnor som låter håret vara naturellt?
4. Vad säger det om dina attityd dels till dig själv, dels till andra kvinnor?
Lägger du märke till hur mycket i det här programmet som syftar till att du ska bli medveten om vad du gör och hur du tänker? Syftet med det är att bidra till att du kan göra egna, självständiga val. Så länge du inte har koll på dina varför, är det lätt att du fortsätter som du gör, med en känsla av att något inte riktigt stämmer, men utan att kunna sätta fingret på det.
En av de sakerna är självklart din egen attityd till åldrande.
välj hårfärg själv
Om du färgar håret på något sätt, fundera på skälen. Handlar det enbart om att dölja ditt åldrande? Var i så fall medveten om det. Eller handlar det om något annat (eller fler saker)? Du kanske färgar håret för att du gillar det, för att du vill framstå på ett visst sätt, eller för att du helt enkelt gillar lila slingor (eller vad det kan vara)?
Nästa gång du ska ta hand om året - gör ett medvetet val och var nöjd med det!