2.7 Alla åldrar bor i dig

Är du bekant med begreppet det inre barnet? När jag kom i kontakt med det blev jag så nyfiken och intresserad att mitt liv tog en helt ny vändning. Jag läste boken “Steget ut ur rädslan” av Thomas Krishnananda Trobe och insåg att jag ville veta mer om mitt inre barn, för att få större förståelse för mig själv. Det gjorde att jag åkte till Baravara i Dalarna våren 2022 - och jag upptäckte en ny inre värld!.

hur mår ditt inre barn?

Ibland söker hon kontakt med mig, min inre sexåring. Hon kan vara den som är sprallig och glad, men också den som är sårbar. Vissa ögonblick vill hon bara vara hållen och känna sig älskad.

Alla mina åldrar bor i mig. De kan dyka upp när som helst, som minnen, ekon eller kroppsminnen. Något som påminner mig om något jag tidigare varit med om, för mig tillbaka till en annan tid i mitt liv. Jag märker det mest när något gör ont inne i mig, känslominnen som smärtar till och ibland är det som att själen vill skicka en påminnelse till mig.
Djupt inne i mig finns en liten flicka som vill bli älskad för den hon är. Som inte vill behöva göra det allra minsta för att förtjäna kärlek. Hon vill att den ska vara given. Att själva varandet räcker.
Jag vet att jag var ett älskat barn. Jag vet att föräldrar i allmänhet gör allt de kan för att visa kärleken till sina barn. Det gjorde jag och det gjorde mina föräldrar. Men ändå är det inte säkert att kärleken som riktas till barnet blir mottaget eller sett. Jag är inte det enda barn som ibland känt mig övergiven, oälskad, hånad, retad eller något annat som skapar känslomässig smärta (eller en rädsla att inte få vara med i gemenskapen).
Det är drygt 20 år sedan jag blev bekant med begreppet ”det inre barnet”. Då började jag långsamt förstå att den som kan bidra till att barnet i mig ska känna sig tryggt är jag själv som vuxen.
Samtidigt är det spännande och intressant när sexåringen vill vara närvarande med mig. Det är som att vi tillsammans ska läka något gammalt sår, eller leva igenom en rädsla som alltid har funnits där, för att hela jag ska känna mig tryggare.
Jag har tränat på att öppna mig mer och mer, både inför mig själv och inför dem som är viktigast i mitt liv. Det kan vara skrämmande att låta sexåringen bli synlig, för jag vill att hon ska fortsätta vara trygg med att jag finns där för henne. Om hon inte blir mottagen, så kan hon krypa innanför mitt skal igen och det kan dröja länge innan hon visar sig igen. Under tiden kan hon självklart odla sina gamla rädslor.
Så för att bli fri från gammal rädsla och ångest, så tar jag henne i handen, och visar försiktigt upp henne för den jag älskar.
– Det verkar som om min sexåring är aktiv och vill säga något, jag är inte säker på vad. Kan du ta emot mig om jag verkar bete mig konstigt. Det kanske är hon?
Jag får ett jakande svar. Det känns bra. Men jag vet ännu inte varför hon vill visa sig.
Ett par dagar senare känner jag mig liten, jag har blivit kidnappad av henne, hon vill bli hållen, både av mig och min älskade. Men just då kan det inte ske.
Så jag ligger där och djupandas med henne. Jag har en klump i bröstet. Det bor sorg där inne. Hon är otålig, vill ha hjälp nu och jag undrar vad det är.

*

Vi är hos min mamma. Hon berättar en historia om när vi fick teve, när jag var 5-6 år. Hon berättar hur jag, så fort det var lite läskigt gömde mig under soffan och tittade fram då och då. Min partner tittar på mig och ler. Han nickar och säger att ungefär så gör jag än i dag. Blundar, håller för öronen, går ut och hämtar te, bläddrar på mobilen, när något på skärmen är läskigt.
I det ögonblicket skapas en slags möte mellan honom och min sexåring. För mig blir upplevelsen att han samtidigt kan se sexåringen och mig i dag och något slappnar av mig. Hans upplevelse är egentligen inte viktig, utan det viktiga är att något viktigt händer där. Sexåringen är rätt så nöjd.
På kvällen, i sängen, blir jag omhållen och jag känner mig så trygg i omfamningen. För mig är det som att sexåringen äntligen blir omhållen, utan krav, hon bara får vara där med alla sina känslor, med sitt varande. Jag blir väldigt ofta omhållen, det brukar vara såå skönt, men nu, just nu, är det ännu bättre, för att hon, sexåringen, också känner sig omhållen och kravfritt älskad. Hela kroppen slappnar av.
Tänk om detta är vad fler än jag behöver? Att vara i en trygg famn, i ett bara varande, som inte kräver minsta respons eller aktivitet. Kanske vi behöver den där stilla kärleken ibland, kanske det är just det som kan bidra till att de inre barnen kommer tillbaka till sin naturliga lekfullhet?
Jag hoppas jag ska minnas de här ögonblicken länge. Detta att min mamma råkar tala om mig som sexåring och att min inre sexåring känner sig sedd och förstådd och att jag senare på kvällen blir hållen i den där omfamningen.
Min övertygelse är att vi kan läka många sår själva, men att det ibland också är viktigt att läka tillsammans med någon annan - för vi människor är ju sociala djur, vi behöver vår flock och det är viktigt att uppleva att vi är välkomna som vi är. Det kan andra bidra med.
När jag skriver detta så är mitt hjärta så skönt öppet. Sexåringen darrar bara lite och hon viskar att jag får berätta detta, för andra kanske kan ha nytta av hennes berättelse.
Så krama varandra! Stanna gärna i kramen! Och du, du har rätt att ha behov och det är bra att lyssna inåt ibland. För när sexåringen känner sig trygg, blir du i praktiken tryggare också!

Du och ditt inre barn

Begreppet “det inre barnet” kan vara nytt för dig. Om det är det rekommenderar jag dig extra varmt att lyssna till poddavsnittet längre ner på sidan. I det talar Bea och jag om det inre barnet.
Min erfarenhet är att det inre barnet, kan aktiveras både när du är rädd och när du mår toppen. Om du har kört över dig själv, din intuition och ofta gått över dina gränser, kan ditt inre barn uppleva att det inte litar på dig som vuxen. Det finns flera metoder att öka tilliten - och tryggheten - mellan dig och ditt inre barn.
Även om begreppet är nytt, vill jag uppmuntra dig till att reflektera kring det inre barnet.

1. Vilken relation har du till ditt inre barn?

2. Känner ni tillit till varandra?

3. Om inte, vad kan du göra för att öka tilliten mellan er?

Ta kontakt med ditt inre barn

När du vill få kontakt med ditt inre barn, kan du börja med två saker.

1. Skriv ett brev från ditt inre barn till dig. Håll pennan i den hand du inte brukar skriva med, och låt ditt barn formulera brevet. (Det kan hända något nästan magiskt när du gör det. För när du kämpar med att skriva med “fel” hand blir det lättare att skriva från barnets perspektiv.)

2. Se till att svara ditt inre barn. Skriv med den hand du brukar skriva med.

3. Fortsätt dialogen, om det känns rätt.

Den andra uppgiften handlar om att rita.

1. Rita en teckning som föreställer dig och använd den hand du inte brukar rita eller skriva med. Låt ditt inre barn göra teckningen och låt det bestämma i vilken ålder du är på teckningen.

2. Rita en teckning som föreställer dig som barn och rita med din vanliga hand.

3. Titta kärleksfullt på båda teckningarna. Vad lär du dig om dig själv? Vad ser du?

Om du inte lyssnat på poddavsnittet om det inre barnet, är det tid att göra det nu.