8.8 nu kan du gasa

Orsaken till att jag tar upp skuld och skam här i det sista steget är att det behövs. Det går sällan att bara knäppa med fingrarna och trolla bort det som känns obehagligt.
När du ser dig själv i ett klarare ljus, när du rensat upp lite i ditt inre, när dina värderingar är tydligare för dig själv, när du inser att du verkligen kan påverka dina beteenden och vet att många rädslor faktiskt sitter i huvudet, ja då blir det lättare att leva ditt liv som dig!
När du vill gasa på och leva ditt liv i större frihet, behöver du först sluta trycka ner bromspedalen. För om du känner dig som ett offer, hur ska du då kunna förmedla kärlek, kunna älska eller ta emot kärlek? Det gäller att ta av dig eventuella offerkoftor och ibland, när det är möjligt, se dig själv med ett leende, eller se dig själv lite från utsidan.
Om du fortfarande känner dig osäker, be om feedback från fler. Hitta sätt som gör att du kan släppa bromsen. För mig är skratt och glädje något som hjälper mig mycket.

Min resa mot att förstå ming själv bättre har pågått i decennier. Tidvis var resan intensiv och jag gick många utbildningar och kurser. Förmodligen var jag rätt självcentrerad under perioder. Vad jag tänkte och kände blev så viktigt. Och jag tror det är naturligt. När jag inte visste vilka behov jag hade i slutet av 1990-talet hade pendeln svängt till ett bottenläge, några år senare hade det svängt till att det mesta handlade om känslor och relationer. Nu har pendeln svängt tillbaka till ett lugnare läge och jag är numera mycket tryggare i mig själv. Men ibland trycker min fot ändå hårt på bromsen, ibland utan att jag är riktigt medveten om det. Det hör till. Det är en del av resan.

Ibland ligger jag i sängen bredvid min partner. Plötsligt kan jag börja fnittra eller skratta högt. När han frågar vad det är brukar jag svara: “Jag skrattade åt mig själv.” Så idag kan jag ganska ofta se mig i en skrattspegel. Det som jag tidigare såg som att göra bort mig, tar jag i dag som en klackspark. Det är inte längre lika viktigt hur andra ser mig och jag är inte längre rädd att bli ensam i världen. Dessutom har jag i dag tillgång till mig själv. Jag kan vara med mig i perioder, utan att sakna något. (Men ganska snart söker jag sällskap igen.)
När jag rensat bland min inre bråte (och arbetet är livslångt) så har jag blivit lättsammare och gladare i takt med att det som tyngt mig fått en annan vikt eller försvunnit. Tidigare bands mycket av min energi i oro och lätt ångest. Vad har jag gjort? Tänk om denna katastrof händer? Även om de tankarna kommer ibland, så kan jag i dag lekfullt säga: “Jag hör er, kära tankar, men jag varken tror er eller behöver lyda er.”

Jag vill påminna dig om drottningen i dig. Låt henne få plats nu! För att du och världen är värd det!