3.4 Vilka rädslor hindrar dig?
Jag trodde jag skulle finna ett monster
En av de saker som länge hindrade mig från att starta en inre resa, var att jag var rädd för monstret inom mig. Jag vågade inte ens meditera!
hur kunde jag vara så rädd för mig själv?
Under många år var jag rädd för mig själv, eller snarare för det som kunde dölja sig under ytan. Jag var rädd för min egen skuggsida. Jag kämpade för att verka perfekt och för att få en plats i flocken. För andra framstod jag troligen som kaxig och tuff. Men på insidan var jag darrig som ett asplöv. Jag kände mig som en bluff och bara väntade på att någon skulle avslöja den. På ett sätt var rädslan befogad, eftersom som jag gick omkring och spelade en person jag hoppades att andra skulle kunna acceptera eller till och med gilla.
Jag hade dessutom en föreställning att mitt sanna jag, mitt äkta jag, det som jag behövde dölja för andra, var ett monster. Det gjorde att det tog lång tid innan jag vågade tänka tanken att meditera eller öka min självkännedom. Jag ville inte riskera att väcka monstret.
Men sedan blev livet tillräckligt jobbigt, tillräckligt komplicerat, för att jag skulle bli motiverad att göra något.
En dag vågade jag ställa frågan: Vem är jag? Jag var tillräckligt nyfiken för att göra en inre resa, även om den skulle innebära att jag stötte på monstret.
På min resa inåt har jag lärt mig att allt kan rymmas inom en människa. Det finns en monsterdel i mig, liksom en egoist, en som är arrogant, en som är lättjefull, men också så mycket annat, jag har funnit en kärlekskrigare, en prinsessa, en upptäcktsresande och en älskande.
Jag är inte längre rädd för mig själv eller djupen i mig. Nu är jag nog mer fascinerad av vad som ryms i oss, vilka rymder vi har i oss och hur många olika vägval som är möjliga. Fortfarande lär jag känna nya delar i mig själv, eller nya aspekter av mig själv och jag tränar på att också tänka på mig själv, sätta sunda gränser och vara mindre rädd för vad andra ska tycka om mig. Resan inåt har skapat större frihet i mig.
Utifrån och in blev inifrån och ut
Det viktigaste är kanske att jag funnit min insida, jag har kommit i kontakt med mitt hjärta, jag känner kraften i mitt väsen. Dessutom har jag upptäckt sexualitetens fantastiska kraft och hur den kan bidra till att jag förverkligar mina drömmar och lever livet mer på mina villkor än tidigare.
Under alla de år som jag var rädd för mig själv, var jag också rädd för andras bedömningar av mig. Jag gjorde vad jag kunde för att bli uppskattad och accepterad. När jag fick applåder, kändes det som att jag hade ett värde. När applåderna ersattes av tystnad eller buanden, blev jag värdelös. Jag levde i hög grad i ett utifrån och in-perspektiv, som innebar att andra hade makten över mig (vilket de givetvis inte anade).
Långsamt började jag inse att jag behöver äga mitt eget värde, avgöra vad som är värdefullt för mig. Så kom inifrån och ut-perspektivet in i mitt liv. Numera älskar jag att få applåder och kan bli ledsen när jag bli utbuad, men det påverkar inte längre mitt värde. Det är den stora skillnaden. Jag är inte längre lika beroende av andras uppskattning, även om jag uppskattar att få den. Det är där jag tror att friheten börjar och att du nu är i en fas i livet där du är redo för det här perspektivet: Att möta livet som den du verkligen är, inifrån och ut.
1. Vad har du gjort tidigare för att lära känna dig själv på djupet?
2. Är du också rädd för monstret? Hur ser den rädslan ut?
3. Vad skulle hända om du mötte ”monstret”, det vill säga, det som du är rädd för?
Gestaltövning
Om du upptäcker ett ”monster” eller en annan föreställning som du har om dig själv, pröva att möta det, konkret. Du kan göra det som en gestaltövning.
Du behöver: Två kuddar - en som representerar dig och en som representerar monstret.
Sitt först på din egen kudde och ställ en fråga till monstret. Till exempel: Vem är du? Vilken funktion har du? Vad behöver jag veta om dig för att förstå varför du är här? Sedan byter du plats och sitter på monstrets plats, blundar kort, och så låter du monstret tala. Var nyfiken på vad monstret svarar. Kanske har det något att lära dig?
(PS: Inför en skilsmässa gick jag i gestaltterapi och prövade att genomföra skilsmässosamtalet. Det funkade bättre än jag anade. Efter en terapisession vågade jag genomföra samtalet. Det gick bra.)
