8.5 bli bekväm med dina känslor

Om jag frågar dig om du är rädd för dina känslor, så kanske du tänker: Vad sjutton menar hon?
Men tänk så här: Är det något du undviker att göra för att du är rädd? Eller är du rädd för att känna obehag, känna dig pinsam, känna dig arg?
Det kanske är tid att acceptera de känslor som finns?

Jag tror att rädslan för mina egna känslor är det som har hållit mig tillbaka mest i livet. Men det tog lång tid innan jag blev medveten om det. Jag trodde att det handlade om något annat. Eller så var jag helt omedveten om det här inre spelet.
En av de känslor som jag har fruktat är obehagskänslor. Bara tanken på att känna obehag har bildligen tryckt ihop mig och jag har gjort nästan vad som helst för att slippa utsätta mig för det.
Jag har minnen om hur jag som ung ibland höll för öronen och skrek när någon skulle prata om någon episod jag varit en del av, för att slippa höra det pinsamma personen skulle säga. Bara tanken på att någon annan berättade något som kunde få mig att framstå som pinsam eller löjlig var så stark att jag ville sjunka genom golvet.
När jag tänker på de episoderna i dag, kan jag göra det med ett leende. Och jag undrar varför jag förstorade upp mina tillkortakommanden så mycket. Tänk om jag bara hade kunnat le åt mig själv? Tänk om jag haft lägre krav på mig själv? Tänk om jag hade lärt mig att ha självdistans? Så mycket lättare saker hade varit för mig.
Jag fortsätter gräva i detta ett varv till. Låt oss säga att jag är inblandad i en konflikt. Jag är oense med någon om något. Då kan det smyga på mig en känsla av obehag, bara vid tanken på att jag behöver stå upp för mig själv - för tänk om den andre blir arg eller besviken på mig och reagerar starkt på det jag säger eller gör. Att möta den andra personens reaktion - eller känslor - kan väcka starkt obehag. Jag har ofta ryst bara vid tanken på att någon ska uttrycka att de är besvikna på mig. (Och det är fortfarande något jag måste andas mig igenom).
Och så kan det eskalera i den inre tankevärlden. Idén om att något jag säger eller gör, skapar en reaktion i någon annan, som i sin tur tar ut det på mig, ger mig obehag. Jag är alltså på något sätt dubbelt rädd för obehag - för vad som ska hända i mig och för vad den andre ska göra. För att slippa uppleva det obehaget har det, många gånger, hänt att jag har låtit bli att stå upp för mig själv, eller säga min mening.

Ett konkret exempel på det är att jag, från tonåren och framåt, har haft svårt att göra slut med killar och män, av rädsla för det här obehaget. Tanken på killens reaktion och det obehag den kan ge mig, har varit värre än att göra slut. Det är ju egentligen helt absurt: Jag är ihop med någon, jag börjar känna att känslorna för honom svalnar, att det inte längre fungerar och att det är dags att gå vidare, ändå dröjer det innan jag säger något, för jag vill varken möta en ledsen eller en arg blick. Ibland har jag låtit en relation rinna ut i sanden, för att slippa säga orden ”det är slut”. Så rädslan för mina egen känslor och de känslor han visar har gjort att jag många gånger stannat kvar, tigit och lidit.
Det går så klart också att vända på det och reflektera över hur många gånger jag inte gått fram till någon jag varit intresserad av, av rädsla för att framstå som pinsam.
I situationer som handlat om attraktion, sexualitet eller relationer har jag alltså varit extremt obekväm med att göra något som kan väcka sådana känslor, antingen i mig eller där jag ser dem väckas i den andre.

Samtidigt är det jag beskriver i hög grad hjärnspöken. Det är inte farligt att känna obehag. Det är inte farligt att för en längre eller kortare stund uppfatta sig själv som pinsam. Det är inte farligt att vara rädd. Ofta är det nog precis tvärtom. Det är bra att känna känslor. Först då är det möjligt att sitta vid ratten i sitt eget liv. När jag stannar i obehaget en stund, upptäcker jag att det går över. När jag ställer en fråga trots att jag är rädd för den andres känslor, kan jag upptäcka att jag får ett ja.
Det händer fortfarande att jag är rädd , men det tar allt mer rimliga proportioner. Jag kan reflektera över de känslor som bubblar i mig, jag accepterar att de finns där, men allt mer ställan drunknar jag i dem. Det gör det lättare att leva, på många sätt. Och framför allt ger det mig fler möten, fler öppningar och en större frihet.

inventera din relation till dina känslor

I texten ger jag flera exempel på känslor som har skrämt mig, eller som har väckt obehag i mig.
1. Gör en lista över känslor som du gärna undviker. Det finns massor med känslor och jag ger dig lite inspiration, du hittar säkert fler: ilska, oro, irritation, frustration, likgiltighet, dysterhet, bitterhet, ointresserad, offerkofta, uppgiven, ängslig, besviken, rastlös, gråtig.
2. Skriv ner ett konkret exempel på en situation när du haft de känslor du listar. Ett exempel per känsla.
3. Tänk på de olika situationerna och lägg märke till vilka känslor som skrämmer dig. Fråga dig sedan: Vad är det, konkret, som gör mig rädd? Vad är det värsta som skulle kunna hända om jag har den känslan?
4. Ta sedan och vänd på det och fråga dig: Vad är det bästa som skulle kunna hända när jag har den känslan.