8.10 vem är du bortom egot?

 Du har levt länge och ibland är det lätt att fastna i tanker på elände och gamla oförrätter. Det kan kännas som att bära hela livet på dina axlar. Det innebär att du kan bära med dig skuld och skam. Och frågan är - behöver du verkligen känna tyngden av dina gamla trauman? Vad skulle hända om du tänker dig att du inte har en historia?

Nu ska jag berätta om ett tillfälle där jag övade på just detta… att se mig själv utan min historia - och det var otroligt befriande. Det är efter sådana upplevelser som jag lärt mig att se mindre allvarligt på mig själv, det har blivit lättare att se på mig själv med distans och lekfullhet.

Så här gick det till:

Vi samlades sex vänner för att ägna några timmar åt att utforska frågor. Två och två satt vi mitt emot varandra. När den ene talade satt den andra tyst och lyssnade aktivt - men utan att visa sina känslor för den som talade. Den som lyssnade bevittnade den andres ord, den som lyssnade var den talandes spegel.

Den första frågan var:

Och så fick talaren prata fritt i tio minuter, om vad som kändes i dessa pågående ögonblick. I mitt fall kunde det vara allt från: 
"Jag känner mig lite blyg, jag känner ett tryck över bröstet, min fot har somnat och det känns som sockerdricka". 
Tekniken ger mig möjlighet att upptäcka var jag är just nu, i mötet med den person som sitter mitt emot mig och ser mig i ögonen.

Den andra frågan, eller snarare uppmaningen var:

Orden trillade ur munnen, tankarna rusade: Vad är relevant att säga på tio minuter? 
Jag hann de första tjugo åren och kände en viss frustration över att inte få berätta klart. Detta, att berätta historien, var mer som en introduktion. En introduktion till att känna hur viktig min historia är för mig, och hur viktiga andras historier är för dem. Jag blev mer medveten om hur jag identifierar mig med min historia, hur jag definierar mig utifrån den. Och hur jag tillåter (och kanske rentav uppmuntrar) andra att göra detsamma.

Den tredje frågan blev - och denna gång fick vi tala tre gånger fem minuter med en ny spegel:

Och det är egentligen detta jag vill berätta om.

Jag satt där med den mänskliga spegeln framför mig och kände mig totalt närvarande.
Jag kände hur fri jag är utan min historia,
hur gränslös jag är, hur det som är kopplat till min historia bara försvinner, utan min historia finns inga känslor av skuld, skam och chock.
Jag är varken för mycket eller för lite. Utan min historia är jag.

Det var en så underbar känsla. Jag kände att jag var allt och ingen. Att jag är universum och en del av universum. Att jag är kärlek och en del av kärleken. Att jag är allt och inget på en och samma gång. 
Jag kände mig upprymd, hög, kände energin spritta i rummet, kände hur vi sex i rummet skapade kärlek, genom att tillfälligt lämna våra historier och vara.

Jag kände hur stor varje människa är, hur stort allting är (eller hur litet), hur allt är kopplat samman.
Jag såg med nya ögon, jag såg det som jag brukar vara blind för. Nu när jag skriver om detta återkommer euforin. Det var en wow-upplevelse! Att vara i flödet är liv. Jag vill uppmuntra dig att också vara vid liv på det sättet.Det som hände i det ljusa rummet med sex människor som lämnande sina historier gjorde att jag kände mig så underbart levande!

Så vad händer om du, under fem minuter, pratar om vem du är utan din historia? Testa! Börja gärna med några minuters stilla meditation, för att komma mer i kontakt med dig själv. För gärna anteckningar när du väl börjar.

PS: En annan gång fick jag en aha-upplevelse, när jag blev ombedd att berätta min historia med ”Kalle Anka-röst”. Då dröjde det inte länge innan jag fnissade högt. Då blev det som att det gick att se något annat, något nytt, och inte minst att jag ofta övervärderar min historia. Tänk när du kan fnissa åt det som tidigare gav dig ångest!