Vårt bröllop: Inför ceremonin
Vem ska viga oss? Får en präst viga hedningar som oss?
Det finns fler frågor än så.
Och vi hittade vår perfekta vigselförrättare, Sofia Olofsgård.
Flera av mina vänner har sadlat om och blivit präster. Jag frågade en av dem om hon kunde eller fick viga oss. Svaret var enkel: En präst i svenska kyrkan viger medlemmar i svenska kyrkan. Det ante mig.
Men hur och var skulle vi hitta en godkänd vigselförrättare? Jag började med att gå in på Stockholms stads hemsida. Där fanns en lista på vigselförrättare i varje stadsdel. Jag skickade ett mejl till vigselförrättaren i Bromma. Han har ännu inte svarat - trots att jag frågade i februari.
Därför gick jag ut på Facebook och ”frågade åt en kompis” om tips på kärleksfulla vigselförrättare.
Två av dem tipsade om Sofia Olofsgård.
Ett par månader före bröllopet kom hon hem till oss, tillsammans med två av sina söner. Det blev en fin stund där vi både pratade om det kommande äktenskapet, endel om oss själva och spontant gav jag henne två av mina böcker.
Eftersom jag tidigare smugit iväg och gift mig, är jag dålig på bröllops- och vigselformalia. Vad är det som gäller? Och finns det några verkliga krav? Hur mycket är mer tradition och kutym än krav?
Sofia föreslog att vi skulle skicka en text om oss till henne, så att jag och Staffan skrev varsin text om vår kärlek till varandra. Staffan skrev en text om mig och jag skrev en om Staffan - och de texterna skulle vi få höra först under ceremonin. Det lät så fint.
Och själva rummet, hur skulle det se ut för vigseln. Vilken musik skulle spelas? När skulle bröllopsgästerna få se bruden? Hur skulle bruden och brudgummen vara klädda? Hur skulle gästerna vara klädda? Vilka skulle sitta vid honnören? Hur ska bordsplaceringen ske? När ska första skålen ske? Ja och så en massa andra frågor, som jag inte behövt bry mig så mycket om vid tidigare giftermål.
Det var både som att beta av saker på listor och samtidigt se hur det tänkta bröllopet växte fram, lite i taget. Jag visste att jag ville att vårt intresse för tantra skulle manifesteras på något sätt, och så småningom visste jag vad. Det var som att ha tillit till oss, till processen, till att saker faller på plats.
Och ju fler grejer som var förberedda, desto lugnare kändes det. Jag började verkligen se fram emot själva ceremonin, maten och den påföljande festen.
Det var också så fint att kunna ta hjälp av våra sex barn, som alla bidrog på sitt sätt. Att ha äldste sonen som toastmaster var så vackert. Att mina döttrar hjälpte till att sminka mig och fixa med håret var så mysigt.
Och så var det stunden då jag var ensam i lägenheten och visste att alla gäster var samlade… hur skulle det kännas att mötas allas blickar, allas kärlek, allas närvaro?
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
